Då var det dags för den andra förkylningen på 1 mån, suck.. Förhoppningsvis bryter den inte ut och blir värre.
Blir så hemskt ynklig.
Har haft ganska lite för mig idag, ser förkylningen lite som ett tecken på att jag ska stanna upp lite.
Tror mycket på såna tecken, så får ta hand om och vårda mig själv nu.
Det som är lite irriterande är att jag precis kommit igång med träningen nu och då har jag en förmåga att känna mig lite uppgiven.
Men det som är annourlunda nu än förut är att jag börjar inse att det tar inte slut bara för att det kommer ett litet hinder, utan jag kan se att jag kan fortsätta bara och öva upp min motivation..=)
Förut har inte direkt känslan varit så ett till framsteg.
Hade en mysig kväll igår, hade en go vän på besök och det känns så underbart att finna mina nya vänner och gemenskap utan alla sinnesförändrade medel.
Mina känslor för mig själv och mina medmänniskor har ÄNTLIGEN sakta börjat komma tillbaks.
Förstår nu så här i efterhand hur avstängd jag igentligen varit.

Pratade precis med min goa "fammo" Sonja, hon fyllde 79 i lördags och vi var en sväng på stan och införskaffade lite presenter från mig och pappa till henne och det slår mig bara mer och mer hur lyckligt lottad jag är om fortfarande har henne i livet.
Känns otroligt skrämmande när tankarna kommer in på att förlora sina nära och kära.
Men man får helt enkelt ta vara på tiden man har tillsammans och sluta älta min tid som jag "borde" varit där.

Nu blir det dusch för mig och sen lägga mig i soffan o kurera!

P&K Terez